Indelningsverket

Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten. Själva beslutet togs den 27 oktober av 1682-års riksdag och kom att kallas det yngre indelningsverket eller enbart indelningsverket.

Själva begreppet indelningsverket har kommit att användas som ett övergripande namn för den 26 maj 2008 svenska försvarsorganisationen under denna tid.

 

Egentligen så bestod systemet av två delar: Indelningsverket och det ständiga knekthållet.

 

Indelningsverket byggde på att officerarna och rusthållen fick ett kronohemman med tillhörande avkastning samt en årlig lön i form av indelning.

Indelning innebar att man ”öronmärkte” skatt för ett visst ändamål, exempelvis betalning av lönen till en statlig ämbetsman eller en officer. Skatten var bestämda räntor eller tionde som skulle betalas i skatt till kronan.

Ett exempel på ämbetsmän är alla de präster som fick sitt tionde. I stället för att samla in skatter från gårdarna och sedan betala ut löner till officerare etc. så utnyttjades resurserna direkt på platsen.

De indelta räntorna användes också för att avlöna ryttarna via rusthållen, i vissa delar av södra Sverige även båtsmanshållen.

Det ständiga knekthållet omfattade manskapet i infanteriet som togs ut genom rotering. Rotering innebar att nästan all jord som inte var indelad enligt ovan (för ämbetsmän, officerare, rusthåll etc.) delades in i rotar bestående av i regel två eller flera två hemman. Varje rote skulle rekrytera och underhålla en infanterisoldat. Dessa knektar kom även de kallas för indelta trots att de inte sattes upp genom indelning.

 

I kavalleriet kom rotemästaren att kallas rusthållare och roten rusthåll. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Rusthållet var ansvarigt för en ryttare med häst och utrustning. Rusthållet var som tidigare frivilligt och rusthållaren var befriad från grundskatt och rotering.

Ett rusthåll var i regel ett större skatte- eller kronohemman

En skillnad mot tidigare var att nu skulle inte rusthållaren själv vara ryttare utan han fick som rotebönderna skaffa en rekryt som han utrustade. Systemet med att rusthållaren själv red var för sårbart. Om han stupade var det svårare att skaffa fram en ny rusthållare som hade råd att utrusta en ryttare än en person som var villig att bli ryttare. Det var dyrt att utrusta en ryttare med häst så endast de mer besuttna var rusthållare. I övrigt hade rusthållaren samma ansvar gentemot ryttaren som

rotebonden hade för soldaten. Rusthållaren kunde också få bidrag från andra hemmans skatt, så kallat augment.

 

Om en rusthållare inte fullgjorde sina förpliktelser, dvs. hade en fullt rustad ryttare på plats, kunde han riskera att förlora äganderätten och besittningsrätten till sin gård, som då drogs in till kronan.

Detta gällde även skattehemman. 

Rusthållaren ”betalde skatt” i form av att hålla en ryttare med häst och utrustning. Om rusthållaren inte skötte sina åtaganden brast han med andra ord ifråga om skattens betalning. Var han kronobonde kunde han då fråntas arrendet. Men även skattebönder kunde mista sin gård i liknande situation. I ett I kungligt reglemente från den 5 januari 1684, § 9, finns bestämmelser om förlust av hemman vid försumlighet ifråga om rustning.

Ett rustningshemman fick inte heller säljas utan att först erbjudas kronan för inlösning.

Det var ett visst risktagande att bli rusthållare. I Skåne var det uteslutande bönder. Här låg andelen bönder som var rusthållare på 80 – 90 procent. Även i Småland

och Västergötland var andelen bonderusthållare hög, dock inte lika hög som i Skåne, ca: 70 procent. I Östergötland är andelen bönder betydlige färre, ca: 38 procent.

Kompanier som låg nära centralorter, i områden med många säterier, nära provinsstäder och framförallt Stockholmsområdet hade betydande andel rusthållare som inte var bönder. Livregementet hade fyra kompanier i Uppland och ett i Södermanland. Södermanlandskompaniet hade endast 13 procent bönder som rusthållare. I Livkompaniet som hade sina rusthåll i Uppsalatakten var andelen

bonderusthållare ca: 19 procent. I de övriga Upplandskompanierna var andelen något högre, ca: 30 procent.

 

Dessa rusthållare som inte tillhörde bondeklassen tillhörde de högre stånden och grundade sin rustning på egen, arrenderad eller indelad jord.

Det var både ämbetsmän, såväl civila som militära, kungliga råd, landshövdingar, professorer, biskopar och kyrkoherdar samt välbärgade borgare i städerna som rustade med sina lantegendomar.

Det fanns även en stor andel adel som genom rusttjänsten fick möjlighet att rädda sina sätesgårdar undan reduktionen.

Andelen kvinnor som var rusthållare var markant stort. I denna grupp fanns änkor eller döttrar till avlidna rusthållare som fortsatte att rusta för hemmanet. Man kunde då behålla vissa tjänare och slapp få objudna gäster till inkvartering.

Åtskilliga rusthållare rustade flera nummer, vanligen då 2 till 3, i enstaka fall 5. Fältmarskalken Aschebergs arvingar vid majorens kompani i Riksänkedrottningens livregemente rustade hela 7 nummer.

Vid Livregementets Livkompani med 130 nummer hade år 1716 rusthållen fördelade på 95 rusthållare. Östgöta kavalleriregementes Livkompani med 125 nummer hade 111 rusthållare samma år.

 

 

När en soldat dog eller tog avsked skulle roten skaffa en ny knekt inom tre månader. Antagningen av nya soldater skedde ofta genom särskilda rekryteringsmöten, ofta inför landshövdingen. Mellan rotebönderna och soldaten skrevs ett soldatkontrakt som skulle godkännas på rekryteringsmötet. I kontraktet reglerades hur mycket bönderna skulle betala soldaten i lön, naturaprodukter etc.

Av kronan fick soldaten sina vapen som värjor, pikar, musköter etc. All annan utrustning, bl.a. uniform svarade rotebönderna eller rusthållet för. Uniformen fick inte soldaten använda hemma på soldattorpet. Den förvarades i stället i en låst kista hos rotemästaren eller rusthållaren

 

 

Indelningsverket avskaffades 1901 och ersattes med allmän värnplikt.

Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar.

För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades. I dessa städer började man nu uppföra kaserner för de vämpliktiga. Från att soldaterna varit utspridda i landskapet samlades de nu i regementsstäderna.

 

Uniformen

Enhetsuniform började införas på 1680-talet av Karl XI. Innan dess hade varje

regemente sina egna uniformer i olika färger. Ännu tidigare, på 1500-talet

uppträdde större delen av det inhemska krigsfolket i civila kläder, dvs. bondedräkt.

De värvade soldaterna avlönades dock med både kontant lön och kläde. Under 1600-

talet börjar dock tendenser mot enhetlig beklädnad. Men då det var upp till den enskilde att anskaffa blev beklädnaden inte så enhetlig. År 1655, under Karl X,

bestämdes att varje landskapsregemente skulle ha kläder av en viss färg. På så sätt

kunde olika regementen skiljas åt under strid. I Europa började man använda

gemensam färg för varje truppslag. I Sverige tog man nu steget fullt ut och införde

en enhetlig uniform. Denna process påbörjades 1687.

 

Välkänd är karolineruniformen med gemensamt snitt, blå rock med gult foder. Vissa avvikelser förekom dock mellan regementen.

Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (bl.a. pga. ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen.

Under senare delen av 1700-talet började åter olikheter i uniformerna mellan regementena att uppstå.

Den finaste uniformen kallades för linnémunderingen eller livmunderingen. Den förvarades i en låst kista hos rotemästaren tillsammans med andra fältpersedlar. De fick enbart brukas efter order, vanligen i fält eller vid högtidliga tillfällen. Vapnet förvarades dock på soldattorpet.

Under tjänsten på roten användes en enklare uniform, släpkläderna eller släpmunderingen. Släpmunderingen var under äldre tid i regel vanliga drängkläder. Senare blev även denna uniform enhetlig. När livmunderingen var utsliten och en ny införskaffats fick den gamla tjäna som släpmundering.

Det var roteböndernas ansvar att hålla med uniform. Efter 1858 tog staten över denna kostnad.

Karolineruniformen bestod av rock samt väst av tyg eller skinn som nådde ned på låren. Snäva knäbyxor av skinn och långa strumpor som räckte ovan knäna. På fötterna skor med spänne. Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del soldater skaffade även höga stövlar som officerarna hade.

Vidare en halsduk och en rundskuren kappa. På huvudet bars en s.k. ”karpus”. I början var det enbart officerarna som bar den berömda trekantiga hatten. Så småningom började även manskapet att bära den.

På ryggen bars en ränsel med extra persedlar.  

 

Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar. Under den blå klädesuniformen bar många ett kyller av älgskinn eller kamisol (skinnväst) av bock- eller renskinn som skulle räcka till knäs, skinnbyxor av älg-, ren- eller bockskinn och vit skjorta av linne med snören i armar och hals. Ryttarna växlande mellan karpuser och goda svarta hattar

(uppvikt eller trekantig). I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två

mässingsspännen och en halsduk (svart eller vit). På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull. Stövlarna kunde också innehålla vådor. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som Ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en

Bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder. Som

Skydd kunde Ryttarna bära ett harnesk utanpå kyllret.

 

Rekrytering

Det var roteböndernas/rusthållens ansvar att värva en ny soldat/ryttare. Efter 1810 hade de det ansvaret enbart i fredstider.

Ny soldat skulle värvas inom 3 månader efter den förre soldaten avlidit eller begärt avsked. I krigstid

Före mars månads utgång (detta p.g.a. av att krig inte fördes på vintern). Om roten/rusthållen inte lyckades rekrytera en ny soldat/ryttare kunde i värsta fall rotebonden eller rusthållaren själv få ta på sig uniformen och draga i tält.

Värvningen skedde främst bland de egendomslösa, fattiga, drängar etc. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp, uniform etc. Det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning.

En ny soldat skulle presenteras för och godkännas av kompanichefen. Detta skedde vanligen på kompanichefens boställe eller vid särskilda rekryteringsmöten.

Blev en soldat godkänd antogs han som rekryt. Soldat blev han först efter godkännande på nästa generalmönstringsmöte.

Ålder på en ny soldat skulle ligga mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han visa upp ett intyg från prästen om god frejd. Vidare skulle han genomgå en läkarundersökning.

Kravet på längd och ålder har ändrats genom åren.

Ar 1775 bestämdes att en knekts längd skulle vara 5 fot 9 tum (175 cm). Under ryska kriget 1788 - 1790 sänktes kravet till 5 fot 6 tum (167 cm) då behovet av manskap ökade.

År 1819 sänktes maximiåldern på nyrekryter till 30 år och 1871 var den nere i 25 år.

En ny soldat ansågs utbildad efter 3 år.

 

Soldaterna skulle exerceras, övas regelbundet. Detta skedde dels kompanivis och dels regementsvis.

Vidare hade man så kallade generalmönstringsmöten vart 3:e år.

Kompanimöten kunde ske flera gånger per år, exempelvis varje månad. Man samlades då vid respektive kompanichefs boställe för att övas i skytte, strid och exercis.

Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under perioden maj – juni. De pågick 12-3 veckor.

På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Därför drillades man noga innan ett regementsmöte samt lade ned en hel del tid på persedelvård.

Mötesplatserna kallades för hedar. T.ex. Revinge hed.

 

Arbetskommenderingar

Förutom ren fälttjänst kunde också soldaterna kommenderas ut på olika arbeten. Vanligt var byggnation av fästningar som Sveaborg, Karlsborg, Karlsten etc.

Kavalleriet var befriat från arbetskommenderingar.

 

 

Vapen

Beväpningen skiljde sig dels mellan de olika truppslagen och dels mellan manskap och officerare.

Soldaterna var också utrustade med värjor fram till slutet av 1700-talet. Korpralerna hade redan innan dess bytt sina värjor mot huggare. Huggarna var kortare än värjorna. En mycket stor tillverkare av värjor var Wira bruk i Uppland.

Det fanns två grundmodeller av värjor, kavallerivärjan från 1675 och infanterivärjan från 1685.

Infanterivärjan för manskapet, kallades kommissvärjan, hade enkel parerstång i stället för kavallerivärjans dubbla och en S-formad sidobygel på fästet. Båda värjor hade en lång, tvåeggad klinga som var lämpad både för stöt och hugg.

Officerarna hade en kommendervärja som var avsedd att markera deras egenskap av befäl.

Kavallerivärjan hade en klinglängd på 95 cm, komissvärjan 91 cm och kommendervärjan 96 cm.

Klinglängderna har varierat några cm inom vapentyperna.

 

Det karolinska kavalleriets ryttare var, enligt Karl XI:s exercisreglemente 1695, beväpnat med en i kavallerivärja med svart värjband (portepe). Värjan bars i ett gehäng av sämskat älgskinn eller buffelhud med en mässingssölja. Karbinen med en tillhörig spännare hängde i en bred karbinrem av sämskat älgskinn med mässings-sölja och en god stark karbinhake över vänster axel och de två hjullås – flintlåspistolerna var nedstuckna i pistolstrumpor av kläde, som i sin tur var nedstuckna i starka hölster med smorläderskappor framför den svarta sadeln. Den ena pistolen var trångborrat tillenstaka större rundkula för strid upp till 10 meter, den andra, grovkalibriga laddades med hagel som kompletterades med småskrot. Över höger axel hängde ryttarens patronkök (kartuschväska) överklätt med sämskat älgskinn.

 

Hästmunderingen

Munderingen bestod av en svart sadel med dubbla kappor och mässingsknappar, efter ”drabantmodellen” . Det var viktigt att sadlarna inte bröt hästarna. Under sadlarna fanns det vikta hästtäcket och ett schabrak av blått kläde (alternativt gult, svart, rött), underfodrat med buldan. Vidare ett par starka hölster med smor-läderskappor. Ett par stångbetsel, stigbyglar, lädergrimma, hästtäcke, tvärsäck, foderpossa, skrapa, skoborste, viskduk och en gång hästskor och två gånger söm.

 

Hästen

De karolinska hästarna var inte särskilt vackra och relativt små. Men de var starka, sega, modiga och mycket uthålliga. Minihöjden var enligt 1626 års reglemente 9 kvarter och 2 tum bakom sadeln

Enligt 1680-års reglemente sattes minimihöjden till 10 kvarter ’’över manken”.  Då ändrades även höjdmåttet till att mätas över manken på hästen. En häst är högre över manken än bakom sadeln.

Men detta nya krav på 10 kvarters höjd hade allmogen svårt att klara och redan år 1692 ändrades reglementet till att åter gälla 9 kvarter och två tums höjd bakom sadeln. Först 1777 höjdes detta mått med 2 tum.

Hur mycket motsvarar 9 kvarter och 2 tum i dagens mått? En kvart = 6 tum = ¼ aln. En aln som var huvudmått var 59,4 cm. En kvart var då 14,85 cm och en tum var på den tiden 2,47 cm.

Minimihöjden på hästarna var med dagens mått (9 kvart och 2 tum) ungefär 139 cm bakom sadeln.

I dag mäter man en hästs höjd över manken. Motsvarande måttet 139 cm bakom sadeln är ungefär 144 cm på över manken (på den tidens hästar).

Hästarna i det karolinska rytteriet hade ett mått över manken som låg mellan 144 och 148 cm. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en mankhöjd mellan 153 och 167 cm. Idag klassas en liten häst som 150 -155 cm och en ponny kan var upp till 148 cm över manken. Så Karolinerhästen var i storlek ungefär som en större ponny.

Ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden, med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut. Så de karolinska hästarna var trots sin litenhet mycket effektiva ryttarhästar.

 

En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Den godtogs slutgiltigt (approberades) först vid nästa generalmönstring. Det samma gällde vid kassation.

Kassation skedde vid 20-års ålder på hästen. I realiteten var det dock tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut.

Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom 3 – 4 månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen (totalt ca: 25 per kompani). Dessa behövde de emellertid inte införskaffas i fredstid.

 

Hästens färg skulle vara mörkt, helst svart eller mörkbrunt. Schimliga, gula eller vita hästar godtogs inte. En fux fick enbart användes om svans och man inte vara ljusa.

Som ryttarhäst användes i första hand vallacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall an-vändes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar.

Under slutet av det Stora Nordiska Kriget fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714-1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca 13 % I männingsförbanden kunde till och med klippare användas (en ren bondhäst). Dessa var i regel mindre än ryttarhästen.

 

 

Soldaten I fält/slagfältet

En soldat måste vara tålig. I krig kunde det vara mycket långa marscher i dagar och veckor i sträck. Han måste stå ut med trötthet, hunger, kyla och väta.

När stora styrkor drogs ihop under primitiva förhållanden bröt ofta sjukdomar ut. Det var fler soldater som dog i smittsamma sjukdomar än i strid. Vanligt var rödsot, dysenteri.

Under vintern stannade kriget ofta upp. Man lade sig i vinterläger och inväntade våren och sommaren. Det var nästan omöjligt att ta sig fram med stora arméer, tross, artilleri etc. på dåliga, leriga, vattensjuka vägar (om vägar fanns).

Underhållet av en armé var mycket viktigt. Det gällde att få fram förstärkningar, ammunition, nytt material mm till trupperna.

Krig kunde enbart föras i områden där det fanns tillgång på mat. I detta avseende måste man vara självförsörjande. Man fick roffa åt sig av vad som fanns på trakten. Att bränna gårdar och fälten för en framryckande armé var mycket effektivt, vilket ryssarna praktiserade.

Slagfälten valdes med omsorg. Helst behövde man stora plana områden med höjder intill där den högsta ledningen kunde följa och försöka styra striden. Alla förband skulle inta sina platser. Det måste vara som att ställa upp sina pjäser inför ett schackparti, där man också såg vad fiendesidan hade för sig.

 

Det svenska infanteriets stridsenhet var bataljonen (600 man). Den ställdes upp på linje med 150 mans bredd och 4 man djup. Bataljonen bestod av 2/3 musketerare varav var 10:e var grenadjär och en 1/3 pikenerare.

Kavalleriets stridsenhet var skvadronen, ca: 250 ryttare formerade i en lätt plogformad linje på 2 eller 3 leds djup. Kavalleriet ställde upp på båda sidor om infanteriet, dvs. på flyglarna.

Bredden på en infanteribataljon på linje var ca: 180 m. Om soldaterna slöt upp skuldra vid skuldra (slutna rotar) blev bredden 135 m.

Marschen till grupperingsområdet för strid skedde i kolonnformering med bataljonerna respektive skvadronerna bakom varandra i var sina kolonner. Antalet marschkolonner varierade beroende på utrymme etc. I grupperingsområdet skedde uppmarsch till slagordning med bataljonerna och skvadronerna grupperade i linje med tre kolonner (vänstra flygen, centern och högra flygeln). I slagordningen bredgrupperades förbanden i linje i höjd med varandra.

Inom varje bataljon grupperades oftast pikenerarna i mitten och musketerarna jämnt fördelade på sidorna. Ibland kunde pikenerarna fördelas bland musketerarna, dessa späckades då med pikenerare.

Uppmarsch och gruppering reglerades genom ”Ordres de Bataille”, ofta en enkel skiss med de högre cheferna och förbanden inritade och namngivna. År 1680 gav Karl XI ut ett exercisreglemente för infanteriet. Mindre ändringar tillkom 1693 och året efter fastställde han ”Dett nya maneret”. År 1685 utgavs ett exercisreglemente för kavalleriet och dragonerna. De kompletterades 1695 för kavalleriet och 1696 för dragonerna.

 

Svenskarnas stridssätt var mycket offensivt. Det var anfallet som var det främsta medlet för seger. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. Våra motståndare utnyttjade det betydligt stelare stridssättet som kallades ”lineartaktiken”.

 

Kavalleriet var ryggraden i armén. De var eliten som skulle avgöra en batalj.

Ett kavalleriregemente bestod av 4 skvadroner där varje skvadron bestod av 250 man (2 kompanier å 125 man)eller 1000 man fördelade på 8 kompanier å 125 man.

 

Officersgrader

Översten är chef över regementet.

Ryttmästaren är chef över kompaniet.

I varje kompani fanns en löjtnant och en kornett.

Kornetten ansvarade för kompanifanan.

I kavalleriet fanns samma typer av underofficerare/underbefäl som i infanteriet.

T.ex. korporal, kvartermästare, trumpetare mm.

 

Den taktiska striduppställning

Den taktiska enhet som kavalleriet stred i var skvadronen, 250 man – 2 kompanier. Inför strid ställde man upp i en svag plogformation på 3 led. Första ledet var någon bredare än de andra leden.

Ryttarna ställde upp mycket tätt, knä bakom knä, vilket innebar att de red mycket tätt med ryttarens knä direkt bakom ryttaren framför. På så sätt bildade formationen en kil som kunde spränga in i fiendens leder.

Längst ut på höger sida av det första ledet red en trumpetare. I mitten av första ledet red 1:e ryttmästaren samt 2:e kornetten med fanan. Fanan var kompaniets riktmärke.

En bit in på högra delen av första ledet red 2.e ryttmästaren och ytterligare något höger om honom 1:e kornetten. Längre ut på vänstra delen av första ledet red 2:e löjtnanten. I andra ledet red inga officerare. Längst bak, bakom sista ledet red några officerare, bl.a. 1:e löjtnanten och 1:e och 2:e kvartersmästarna. Se bild längre ned.

 

Stridsteknik för kavalleriet

Kavalleriet anföll i full galopp (fyrsprång) med sina värjor i högsta hugg. Man anföll med blankt stål. Parollen var anfall är bästa försvar.

Dessa stridstekniker ställde stora krav på disciplin och mod och var mycket effektivt. Anfall i fyrsprång, knä bakom knä, kunde bli förödande för fienden. En sådan formering kunde enbart bibehållas under ett kort moment vid en inbrytning. Man brydde sig inte om pistolerna vid anfall med fyrsprång. Det vanligaste tempot var därför trav, speciellt under anfallets första skede.

Tidigare använde kavalleriet en annan stridsteknik. Led efter led av ryttare red fram, avlossade sina vapen och vände sedan tillbaka för att ladda om.  Denna stridsteknik kallades karakollen och var strikt styrd av formalism som gjorde den mindre effektiv.

Underlag för beräkning av skattekraft

Mantal, hemmantal, historik, kameral taxeringsenhet eller besuttenhetsmått som utgjorde grund för beskattning.

Talet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼. Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efterhand till förskjutningar i kvoterna (till exempel ¾, 1/8)

Hemman, hammantal, mantal, äldre begrepp som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg gårdar och jordbruksfastigheter med visst mantalsvärde.

På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen.

Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal.

Hemmansägare är en bonde som äger sin egen gård och jordbruksmark, och som sådan räknades han eller hon förr som skattebonde. Gården är ofta av storleken för att bära ett familjejordbruk.

En arrendator är någon som arrenderar (hyr) något (ofta jordbruksmark) av någon. Arrendatorer kallades tidigare ofta brukare (särskilt i jordbrukssammanhang).

Olika ägande/förfogande former av en fastighet

Frälsehemman

Ett frälsehemman var ett hemman som före grundskatternas avskrivning 1903 genom frihet från grundskatt intog en särställning. Frälsehemmanet brukades av en frälsebonde och var underordnat ett frälsegods som ägde arrendesrätt över hemmanet. Dessa frälsehemman indelades i olika grader, så att de hemman som låg i samma by som frälsegodset kallades rå- och rörshemman, de som låg i samma socken som frälsegodset kallades insocknes frälse och resterande hemman för utsocknes frälse.

Frälsebönder är en sentida (eftermedeltida) beteckning på de landbor som brukade jord som ägdes av någon medlem av det världsliga frälset. Dessa bönder innehade jorden genom tidsbegränsade kontrakt och betalade arrende, i äldre tid kallad avrad, till jordägaren i form av pengar, naturapersedlar och ofta även dagsverken

 

Skattehemman, en gammal benämning på jordbruksfastighet på skattejord.

Skattefrälsebönder kallades självägande bönder vars skatteprestationer Kronan överlåtit till en adelsman. Dessa bönder bibehöll äganderätten till sin jord, men de skatter och avgifter som de skulle betalt till Kronan, gick i stället till frälsemannen. Särskilt vanligt under 1600-talet.

Kronohemman ett hemman som ägdes av kronan.

Mer precist, sådan kronojord som innehavdes av enskild person med åborätt. Innehavaren av ett sådant hemman, kronobonden, var att betrakta som brukare av detsamma. Honom ålåg således nybyggnads- och underhållsskyldighet liksom annan landbo.

 

Kyrkohemman kallades förr kyrkornas jordbruksfastigheter. Dessa hemman var underkastade ordinarie rotering. En del hade av ålder innehafts av prästerskap och kyrkobetjäning. Någon förändring i dessa dispositioner fick ej ske. De övriga var utarrenderade för kyrkornas räkning, och arrendeinkomsterna skulle användas till deras nytta.

Under den katolska tiden var Sveriges kyrkor rika på gods och hemman, men genom Gustav Vasas reduktion övergick de flesta till kronan Man räknade därför ytterst få kyrkohemman i de gammalsvenska landskapen; men i de från Danmark erövrade landskapen var de däremot talrika, emedan den andliga reduktionen i Danmark inte utsträckts längre än till kloster- och biskopsgods. En särskild avdelning bildade de halländska kyrkohemmanen.

 

 

 

De olika Rusthållen i Gislöv /Nöbbelöv och vilka gårdar som hörde till vilka Rusthåll.

 

Södra Skånska Kavalleriregementet

Svabesholms kompani

 

 

Svabeshoms kompani 8.e komp	Svabeholms kompani 8.e komp	Borrby kompani 10.e komp
1709 - 1730	1730 - 1833	1834 - 1901
Nr 56 Gislöv	Nr 59	Nr 70
57	60	71
58	61	72
59	62	73
60	63	74
61	64	75
62	65	65
63	66	66
64	67	67
65	68	68
66 Ö Nöbbelöv	69	69

 

    Rusthåll nr 66

 

 

Ö.Nöbbelöv	9	3/8 mtl	Krono
	1	¼ mtl	Krono
	8	3/8 mtl	Krono

 

Ryttare

1690-1702 Sven Stenfelt

1702/03 – 1708/09  Per Nyman

 

 

 Rusthåll nr 65

 

 

Gislöv	4	5/16 mtl	Krono
	15	¼ mtl	Krono
	20	¼ mtl	Krono
Nöbbelöv	5	3/16 mtl	Krono

 

Ryttare

1700 -1702 Feder Gilman

1704-1708/09 Per Hindricsson Lundberg

 

    Rusthåll nr 64

 

 

Gislöv	5	5/16 mtl	Krono
	6	5/16 mtl	Krono
	24	3/8 mtl	Krono
	37	64	Krono

 

Ryttare

1690 – 1702 John Rosenlund

1702- 1708/09 Jöran Gisler

 

  Rusthåll nr 63

 

 

Gislöv	14	¼ mtl	Skatte
	16	1/3 mtl	Skatte
	18	¼ mtl	Skatte
	22	1/6 mtl	Skatte

 

Ryttare

1690-1708/09 Oluf Lantz

 

 

     Rusthåll nr 62

 

 

Gislöv	27	¼ mtl	Skatte
	9	¼ mtl	Skatte
	10	1/3 mtl	Skatte
	20	1/6 mtl	Skatte

 

Ryttare

1690 – 1708/09 Per Göthe

 

 

    Rusthåll nr 61

 

 

Gislöv	8	3/16 mtl	Skatte
	8	7716 mtl	Skatte
	7	3/8 mtl	Skatte
	34	64	Skatte

 

Ryttare

1690 – 1705 Harald Kiempe

1705 – 1706 Sven Ramberg

1707 – 1708/09 Christopher Wallgren

 

 

      Rusthåll nr 60

 

 

Gislöv	25	3/8 mtl	Skatte
	3	1/8 mtl	Skatte
	32	1/4 mtl	Skatte
	33	¼ mtl	Skatte

 

Ryttare

1690 – 1700 Per Bryngelsson Sobel

1700 – 1708/09  Lars Lund

 

   Rusthåll nr 59

 

 

Gislöv	28	7/16 mtl	Skatte
	21	9/16 mtl	Skatte

 

Ryttare

-1700 Anders Kelmo

1700 – 1703 Olof Sjöström

1704 – 1708/09 Anders Ericsson Carlström

  

 Rusthåll nr 58

 

 

Gislöv	12	3/8  mtl	Skatte
	2	¼ mtl	Skatte
	17	3/8 mtl	Skatte

 

Ryttare

1690 – 1705 Måns Wessman

1706 – 1708/09 Lage Hultman

 

   Rusthåll nr 57

 

 

Gislöv	26	9/16 mtl	Skatte
	13	7/16 mtl	Skatte

 

Ryttare

1690 – 1701 Per Anders Höök

1701 – 1702 Ingemar Stierman

1704 1708/09 Mörbin Olsson Gilman

 

 

 Rusthåll nr 56

 

 

Gislöv	23	½ mantal	Skatte
	19	½ mantal	Skatte

 

Ryttare

1690 – 1703 Johan Wassberg

1704 -1708/09 Måns Olsson Gilberg

 

 

Dragonen Jöns From

 

I kassaboken kan man följa anteckningar om dragonen Jöns From på rusthåll nr 75 från december 1891 till december 1904. From tillhörde 9: de kompaniet vid Borrby sqvadron tillhörande Kongl skånska dragonregementet. I Skånes Knektregister kan man läsa att han var född i Smedstorp1852 och blev antagen som dragon 1876. From fick avsked 1906-08-06.

 

From ansökte av okänd anledning om avsked som dragon 1901, men hade man en gång tagit på sig uppgiften kunde man inte befrias från tjänst. Ett brev från fanjunkaren besannar detta:

 

Ystad

15/10 1901           Brev från fanjunkare P C Andersson, Borrby sqvadron till förmannen för rusthållet nr 75 vid Borrby sqvadron: "Froms afskedsansökan kommer icke att för närvarande blifva beviljad."

Jöns From kvarstod dock som dragon vid gården ända fram till 1906, trots att

indelningsverket egentligen hade avskaffats redan 1901.

 

I augusti 1904 inträffade en olycka. Jöns From föll av hästen vid ritten till ett regementsmöte. 

Följande brev och handlingar som rör händelsen finns sparade, gulnade papper som är intressanta som tidsdokument. Det kom mycket snart order om att dragon och häst skulle inställa sig trots olyckan, eller åtminstone att läkarintyg skulle visas.

Ystad

26/8 1904             Brev från Sqvadronsbefälhafvare Edvard af Sandeberg till rusthållaren:

"Som för Edert nummer tjenande dragonen From, äfvensom rustningshästen för samma nummer icke inställts till årets regementsöfningar, hvarom order den 4 dennes utfärdats, torde Ni ofördröjligen ombesörja att dragon och häst n:o 75 inställes här.

Då ryktesvis försports att From ./.och möjligtvis hästen./. blifvit skadad under ridt, torde läkareintyg för honom insändas hit. Likaledes skall läkarintyg för hästen hitsändas i den händelse den är till tjenstgöring oduglig."

 

Inom parentes kan nämnas att Edvard af Sandeberg är en av de nakna ryttarna på den berömda målningen av Oscar Matthiesen (1906), som man kan se på militärmuseet i Ystad.

 

Några dagar senare hade man fått besked om att From var intagen på lasarettet. Men hästen skulle ändå infinna sig vid skvadronen!

 

Ystad

1/9 1904               Brev från regementschef G. M. Björnstjerna till rusthållaren?:

"Sedan från Borrby sqn blifvit anmäldt, att rustningshästen för N:o 75/ix Gislöf icke blifvit vid samlingen till årets regementsöfningar å sqns samlingsplatsen inställd af orsak, att dragonen för numret blifvit vid ridten till samlingen skadad och mått å lazarett inläggas, – samt att rusthållarne för numret sedermera – oaktadt uppmaning från sqvdronsexpeditionen – uraktlåtit att inställa hästen – får chefsembetet härmed äran anhålla, att nämnda rustningshäst måtte snarast möjligt genom kungl. m. bfh:des (befallningshavandes?) försorg blifva inställd vid nya etablissementet härstädes, hvilket förenämnde fall är sqvadronens samlingsplats."

 

Nu måste landshövdingens kontor rycka ut och ge kronolänsmannen i uppdrag att skaffa fram hästen.

Kristianstad

2/9 1904               Brev från Kristianstads landskontor vid landshövdingeämbetet i Kristianstad:

"Till konungens befallningshafvande öfver Christianstads län

Resolution

Öfversänder till kronolänsmannen i Järrestads distrikt, som har att, så vidt sådant icke redan skett på rusthållarnes bekostnad genast inställa ifrågavarande rusthållshäst vid kungl. Skånska dragonregementets nya etablissement i Ystad."

Järrestad

3/9 1904               Brev från Järrestads härads kronolänsmanskontor:

Med anledning häraf varder kronofjärdingsmannen Per Ingvarsson i Ö. Nöbbelöf  härmed anbefalld att ombesörja att ifrågavarande häst genast varder vid omförmälda samlingsplatsen inställd på rusthållarnes bekostnad.

Rapport förväntas skyndsamt.    Adolf Persson?

 

From fick tydligen stanna på lasarettet en hel månad.

Cimbrishamn

23/9 1904             Kvitto från länslasarettet i Cimbrishamn:

"An. 30 dagars patientafgift för Dragonen Jöns From, Järrestad 15 kronor

Quitteras Cimbrishamn i Lasarettskontoret  Nils Olsson"

 

Sjukhusvistelsen skulle tydligen rusthållet betala. From skrev sedan ut ett kvitto på 15 kronor.

Cimbrishamn

18/12 1904           Brev från Jöns From till Rusthållsförmannen Ola Henricksson, Gislöf:

               "Då jag från sqvadron blifvit underrättad om, att Rusthållet och ej regementet är pligtigt ersätta mina förskjutna kostnader under min vid maschen till regementets möte iråkade sjukdom sistlidne Augusti månad, öfversändes härmed Lazarettets härstädes räkning för erhållen vård och skötsel, uppgående till 15 kr. under anhållan det Ola Henriksson ville tillställa mig nämda belopp.

Högaktingsfullt

Jöns From

Dragon

 

 

Jerrestad

2/6 1905 "Sextiofem /.65./ kronor utgörande för år 1905 halfva min tillkommande lön som dragon för Rusthållet no. 75 vid Borrby sqvadron af kongl skånska dragonregementet, samt femton /.15./ kronor af samma rusthållsnummer åt mig bevilljadt till hjelp som lasaretsarfvode, har jag idag af förmannen för ofvannämnda rusthållsnummer emottagit som qvitteras.

Dragonen J. From, dragon för no. 75 vid Borrby sqvadron"    

 

Jöns From kunde tydligen aldrig återgå som dragon vid skvadronen. Han var kanske dräng sedan? Hästen verkar fortfarande leva väl på rusthållet och rusthållaren skriver att han vill behålla den som rusthållshäst. Det är tydligt att begreppet levde kvar i Skåne långt efter indelningsverket hade upphört.

Ystad

9/9 1906               Från Fanjunkare A. Andersson, IX. Sqvadrons expedition:

"Till Förmannen för rusthållet no. 75 Gislöf

Sedan From erhållit afsked, och hästen för Edert Nr. den 27.dns skall öfverlemnas till kronan, anhåller jag det Ni ville pr. omgående meddela huruvida Ni önskar öfverlämna samma häst, eller fortfarande behålla den som rusthållshäst"

 

Gislöf pr

Brantevik

16/9 1906             Brev från förman för rusthållet no. 75 Borrby sqvadron Ola Henriksson

"Fanjunkaren vid Borrby sqvadron

Högädle herr A. Andersson Ystad!

Skrifvelsen af d. 9 dennes rörande Froms afsked, vill jag härmed meddela att vi vill fortfarande behålla hästen som rusthållshäst."

 

Jag har inte funnit några uppgifter om Froms senare del i livet. Hur rörelsehindrad var han? Kunde han arbeta vidare på gården?

 

Kassaboken för rusthåll nr 75 i Gislöf

och om dragonen som trillade av hästen…

 

 

Rusthållningen i Gislöv har gamla anor. Redan i 1684 års Jordebok kan man läsa om hur den var organiserad. De omkring 30 gårdarna var uppdelade på 10 rusthåll, som bibehållits ända fram till 1900-talets början.

 

Jag har försökt att med tillgängliga dokument studera ett av rusthållen, vars kassabok från sent 1800-tal finns bevarad. Det hade under perioden 1709-30 haft beteckningen nr 61 och mellan 1730 till 1833 nr 64, då det låg under Svabesholms-skvadronens kompani nr 8. Från 1834, då rusthållet blev placerat på Borrby skvadron, och fram till dess upphörande år 1901 betecknades det som nr 75.

 

Rusthållet bestod från början av gårdarna nr 7 och 8 samt skräddare Hindrich Nilssons gatehus nr 34 i Gislövs gamla bykärna. Antalet gårdar som ingick blev efter delningar senare fem stycken.

 

I nämnda Jordebok från 1684 kan man läsa om gårdarna 7 och 8:

 

Nr 7. Kronohemman ½ mantal, bonde Nils Mårtensson, värbar (krigsduglig, min anm.). Ingen dräng.

 

Nr 8. Skattehemman 1. Delat på två parter, Sven och Olof Jönsson samt Jöns Åkesson, åtskilda i hus och egendom. De tre männen är värbara, ingen har dräng. Sven och Olof Jönsson brukar även halva ödegrunden med gårdsnummer 3.

 

Vid enskiftet 1811-14 flyttades gårdarna längre ner mot kusten och benämns idag nr 7 Westremark och nr 8 Knutsvik

 

 

Den bevarade kassaboken omfattar perioden 1879 till 1949. Tidigare uppgifter saknas tyvärr. Rusthållsverksamheten upphörde officiellt år 1901, men av anteckningarna att döma fortlevde den som begrepp i Gislöv en bit in på 1900-talet. Det beror till dels på att gårdarna i byn fortfarande samägde en gemensam betesmark, den så kallade Hästhagen. Marken ägs sedan år 2001 av Gislövs Smidesmuseum och Byagille.

 

Jag har med viss svårighet läst och försökt att förstå anteckningarna i kassaboken. Utgifts- och inkomstposter är prydligt nerskrivna för hand, men handstilen är ibland svår att tyda. Ordval och uttryckssätt ger ändå en god inblick i dåtidens språkbruk. Nedan ges exempel på årligen återkommande poster.

 

Bland utgifter kan nämnas trosspassevolansen, som var en årlig avgift om 3:75 kr till befälet vid kompaniet som ersättning för viss utrustning till dragonen. Utgiften kan följas fram till 1908.

 

Dragonens årslön var 130 kr och förblev så under den studerade perioden. Andra utgifter för dragonen är knutna till de återkommande mötena vid kompaniet.  Det kunde till exempel vara för skjuts för packningen (4 kr), för kostbidrag med 1: -/dag och för drickespeng med 5: - per möte. Foder till hästen och skonad av densamme uppgick till 1:50 kr.

Vid ett tillfälle var munderingen vid inställelse bristfällig och fick lösas med 147:55 kr, en imponerande summa. Gällde det sadel till hästen eller vad? Vidare nämns utgifter för paradbyxor, skjortor, kalsonger och yllestrumpor. Dragonens julmat debiteras årligen med 7:-.

 

Bland inkomster finns den så kallade augmentsräntan, som årligen betalades till rusthållaren. Räntorna från rusthållsgården fanns beräknade efter avkastningen. Om dessa inte räckte för att betala rusthållets kostnader skulle närliggande gårdar bidra. "Augmentet" utgjorde under åren 1879 till 1890? 3 kronor 14 öre, men nämns inte därefter.

 

Det händer vidare att häst blir för gammal eller dör och ny måste anskaffas med åtföljande utlägg. Det sker ett par gånger under perioden. Inköp av en ny dragonhäst kostar cirka 600-750: -. En kasserad häst kan i bästa fall säljas för 200: -.

 

För "lindring i rusthållsbesväret" fick man från år1886 till 1906 ett årligt statligt anslag, från början 89:05 kronor och som mest 340 kr.

 

Mundering (mondering, av montera) betyder klädutrustning. I krig och vid möten användes s.k. livmundering (uniform), i vanliga fall "släpmundering" (vardagskläder). Rusthållen hade skyldighet att svara för uniformskläder fram till 1887.

 

 

 

 

Förteckning över olika kornetter i Gislöv

 

 

1682-1695	Petter Grönwald
1695-1701	Anders Lorentz
1702-1702	Samuel Monfelt
1702-1704	Gabriel Joakim Hammar
1704-1706	Magnus Plogmar
1707-1722	Mikael Roupoek

 

Hr Cornettens Säthe, Gislöv nr 11

 

    Kornettbostället i Gislöv

 

Kornett var till 1835 den lägsta officersgraden i kavalleriet och motsvarade fänrik i infanteriet. Titeln kommer av kornett, en äldre benämning på kavalleristandar. I ett kavallerikompani fanns två kornetter. Premiärkornetten (förste) som hade den högre rangen av de två och sekundkornetten (andre) som red med kompaniets standar och följaktligen var den yngre av de två.

Ur 1684 år jordebok

Cornettens hestehemman o Säthe Gislöv n1 3/8 Skatte Krono

Corenttens hestehemman Gislöv nr 24 ½ Skatte Krono

Cronans på Cornettes Säthe Gislöv nr 30 Gatehus Slottet

Cornettens Rusthåld Gislöv nr 5 3/8 Skate Crono och nr 6 3/8 Skatte Crono