Hästen
Hästmunderingen
Munderingen bestod av en svart sadel med dubbla kappor och mässingsknappar, efter ”drabantmodellen” . Det var viktigt att sadlarna inte bröt hästarna. Under sadlarna fanns det vikta hästtäcket och ett schabrak av blått kläde (alternativt gult, svart, rött), underfodrat med buldan. Vidare ett par starka hölster med smor-läderskappor. Ett par stångbetsel, stigbyglar, lädergrimma, hästtäcke, tvärsäck, foderpossa, skrapa, skoborste, viskduk och en gång hästskor och två gånger söm.
 
Hästen
De karolinska hästarna var inte särskilt vackra och relativt små. Men de var starka, sega, modiga och mycket uthålliga. Minihöjden var enligt 1626 års reglemente 9 kvarter och 2 tum bakom sadeln
Enligt 1680-års reglemente sattes minimihöjden till 10 kvarter ’’över manken”.  Då ändrades även höjdmåttet till att mätas över manken på hästen. En häst är högre över manken än bakom sadeln.
Men detta nya krav på 10 kvarters höjd hade allmogen svårt att klara och redan år 1692 ändrades reglementet till att åter gälla 9 kvarter och två tums höjd bakom sadeln. Först 1777 höjdes detta mått med 2 tum.

Hur mycket motsvarar 9 kvarter och 2 tum i dagens mått? En kvart = 6 tum = ¼ aln. En aln som var huvudmått var 59,4 cm. En kvart var då 14,85 cm och en tum var på den tiden 2,47 cm.
Minimihöjden på hästarna var med dagens mått (9 kvart och 2 tum) ungefär 139 cm bakom sadeln.
I dag mäter man en hästs höjd över manken. Motsvarande måttet 139 cm bakom sadeln är ungefär 144 cm på över manken (på den tidens hästar).

Hästarna i det karolinska rytteriet hade ett mått över manken som låg mellan 144 och 148 cm. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en mankhöjd mellan 153 och 167 cm. Idag klassas en liten häst som 150 -155 cm och en ponny kan var upp till 148 cm över manken. Så Karolinerhästen var i storlek ungefär som en större ponny. Ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden, med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut. Så de karolinska hästarna var trots sin litenhet mycket effektiva ryttarhästar.
 
En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Den godtogs slutgiltigt (approberades) först vid nästa generalmönstring. Det samma gällde vid kassation.
Kassation skedde vid 20-års ålder på hästen. I realiteten var det dock tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut.
Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom 3 – 4 månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen (totalt ca: 25 per kompani). Dessa behövde de emellertid inte införskaffas i fredstid.
 
Hästens färg skulle vara mörkt, helst svart eller mörkbrunt. Schimliga, gula eller vita hästar godtogs inte. En fux fick enbart användes om svans och man inte vara ljusa.
Som ryttarhäst användes i första hand vallacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall an-vändes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar. Under slutet av det Stora Nordiska Kriget fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714-1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca 13 % I männingsförbanden kunde till och med klippare användas (en ren bondhäst). Dessa var i regel mindre än ryttarhästen.