Kassabok
Rusthållningen i Gislöv har gamla anor. Redan i 1684 års Jordebok kan man läsa om hur den var organiserad. De omkring 30 gårdarna var uppdelade på 10 rusthåll, som bibehållits ända fram till 1900-talets början.
 
Jag har försökt att med tillgängliga dokument studera ett av rusthållen, vars kassabok från sent 1800-tal finns bevarad. Det hade under perioden 1709-30 haft beteckningen nr 61 och mellan 1730 till 1833 nr 64, då det låg under Svabesholms-skvadronens kompani nr 8. Från 1834, då rusthållet blev placerat på Borrby skvadron, och fram till dess upphörande år 1901 betecknades det som nr 75.
 
 

Rusthållet bestod från början av gårdarna nr 7 och 8 samt skräddare Hindrich Nilssons gatehus nr 34 i Gislövs gamla bykärna. Antalet gårdar som ingick blev efter delningar senare fem stycken.
 
I nämnda Jordebok från 1684 kan man läsa om gårdarna 7 och 8:
 
Nr 7. Kronohemman ½ mantal, bonde Nils Mårtensson, värbar (krigsduglig, min anm.). Ingen dräng.
 
Nr 8. Skattehemman 1. Delat på två parter, Sven och Olof Jönsson samt Jöns Åkesson, åtskilda i hus och egendom. De tre männen är värbara, ingen har dräng. Sven och Olof Jönsson brukar även halva ödegrunden med gårdsnummer 3.
 
Vid enskiftet 1811-14 flyttades gårdarna längre ner mot kusten och benämns idag nr 7 Westremark och nr 8 Knutsvik
 
 
Den bevarade kassaboken omfattar perioden 1879 till 1949. Tidigare uppgifter saknas tyvärr. Rusthållsverksamheten upphörde officiellt år 1901, men av anteckningarna att döma fortlevde den som begrepp i Gislöv en bit in på 1900-talet. Det beror till dels på att gårdarna i byn fortfarande samägde en gemensam betesmark, den så kallade Hästhagen. Marken ägs sedan år 2001 av Gislövs Smidesmuseum och Byagille.
 
Jag har med viss svårighet läst och försökt att förstå anteckningarna i kassaboken. Utgifts- och inkomstposter är prydligt nerskrivna för hand, men handstilen är ibland svår att tyda. Ordval och uttryckssätt ger ändå en god inblick i dåtidens språkbruk. Nedan ges exempel på årligen återkommande poster.
 
Bland utgifter kan nämnas trosspassevolansen, som var en årlig avgift om 3:75 kr till befälet vid kompaniet som ersättning för viss utrustning till dragonen. Utgiften kan följas fram till 1908.
 
Dragonens årslön var 130 kr och förblev så under den studerade perioden. Andra utgifter för dragonen är knutna till de återkommande mötena vid kompaniet.  Det kunde till exempel vara för skjuts för packningen (4 kr), för kostbidrag med 1: -/dag och för drickespeng med 5: - per möte. Foder till hästen och skonad av densamme uppgick till 1:50 kr.
Vid ett tillfälle var munderingen vid inställelse bristfällig och fick lösas med 147:55 kr, en imponerande summa. Gällde det sadel till hästen eller vad? Vidare nämns utgifter för paradbyxor, skjortor, kalsonger och yllestrumpor. Dragonens julmat debiteras årligen med 7:-.
 
Bland inkomster finns den så kallade augmentsräntan, som årligen betalades till rusthållaren. Räntorna från rusthållsgården fanns beräknade efter avkastningen. Om dessa inte räckte för att betala rusthållets kostnader skulle närliggande gårdar bidra. "Augmentet" utgjorde under åren 1879 till 1890? 3 kronor 14 öre, men nämns inte därefter.
 
Det händer vidare att häst blir för gammal eller dör och ny måste anskaffas med åtföljande utlägg. Det sker ett par gånger under perioden. Inköp av en ny dragonhäst kostar cirka 600-750: -. En kasserad häst kan i bästa fall säljas för 200: -.
 
För "lindring i rusthållsbesväret" fick man från år1886 till 1906 ett årligt statligt anslag, från början 89:05 kronor och som mest 340 kr.
 
Mundering (mondering, av montera) betyder klädutrustning. I krig och vid möten användes s.k. livmundering (uniform), i vanliga fall "släpmundering" (vardagskläder). Rusthållen hade skyldighet att svara för uniformskläder fram till 1887.