Slagfältet
En soldat måste vara tålig. I krig kunde det vara mycket långa marscher i dagar och veckor i sträck. Han måste stå ut med trötthet, hunger, kyla och väta.
När stora styrkor drogs ihop under primitiva förhållanden bröt ofta sjukdomar ut. Det var fler soldater som dog i smittsamma sjukdomar än i strid. Vanligt var rödsot, dysenteri.
Under vintern stannade kriget ofta upp. Man lade sig i vinterläger och inväntade våren och sommaren. Det var nästan omöjligt att ta sig fram med stora arméer, tross, artilleri etc. på dåliga, leriga, vattensjuka vägar (om vägar fanns).
Underhållet av en armé var mycket viktigt. Det gällde att få fram förstärkningar, ammunition, nytt material mm till trupperna.
Krig kunde enbart föras i områden där det fanns tillgång på mat. I detta avseende måste man vara självförsörjande. Man fick roffa åt sig av vad som fanns på trakten. Att bränna gårdar och fälten för en framryckande armé var mycket effektivt, vilket ryssarna praktiserade.
Slagfälten valdes med omsorg. Helst behövde man stora plana områden med höjder intill där den högsta ledningen kunde följa och försöka styra striden. Alla förband skulle inta sina platser. Det måste vara som att ställa upp sina pjäser inför ett schackparti, där man också såg vad fiendesidan hade för sig.
 
Det svenska infanteriets stridsenhet var bataljonen (600 man). Den ställdes upp på linje med 150 mans bredd och 4 man djup. Bataljonen bestod av 2/3 musketerare varav var 10:e var grenadjär och en 1/3 pikenerare.
Kavalleriets stridsenhet var skvadronen, ca: 250 ryttare formerade i en lätt plogformad linje på 2 eller 3 leds djup. Kavalleriet ställde upp på båda sidor om infanteriet, dvs. på flyglarna.
Bredden på en infanteribataljon på linje var ca: 180 m. Om soldaterna slöt upp skuldra vid skuldra (slutna rotar) blev bredden 135 m.
Marschen till grupperingsområdet för strid skedde i kolonnformering med bataljonerna respektive skvadronerna bakom varandra i var sina kolonner. Antalet marschkolonner varierade beroende på utrymme etc. I grupperingsområdet skedde uppmarsch till slagordning med bataljonerna och skvadronerna grupperade i linje med tre kolonner (vänstra flygen, centern och högra flygeln). I slagordningen bredgrupperades förbanden i linje i höjd med varandra.
Inom varje bataljon grupperades oftast pikenerarna i mitten och musketerarna jämnt fördelade på sidorna. Ibland kunde pikenerarna fördelas bland musketerarna, dessa späckades då med pikenerare.
Uppmarsch och gruppering reglerades genom ”Ordres de Bataille”, ofta en enkel skiss med de högre cheferna och förbanden inritade och namngivna. År 1680 gav Karl XI ut ett exercisreglemente för infanteriet. Mindre ändringar tillkom 1693 och året efter fastställde han ”Dett nya maneret”. År 1685 utgavs ett exercisreglemente för kavalleriet och dragonerna. De kompletterades 1695 för kavalleriet och 1696 för dragonerna.
 
Svenskarnas stridssätt var mycket offensivt. Det var anfallet som var det främsta medlet för seger. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. Våra motståndare utnyttjade det betydligt stelare stridssättet som kallades ”lineartaktiken”.
 
Kavalleriet var ryggraden i armén. De var eliten som skulle avgöra en batalj.
Ett kavalleriregemente bestod av 4 skvadroner där varje skvadron bestod av 250 man (2 kompanier å 125 man)eller 1000 man fördelade på 8 kompanier å 125 man.
 
Officersgrader
Översten är chef över regementet.
Ryttmästaren är chef över kompaniet.
I varje kompani fanns en löjtnant och en kornett.
Kornetten ansvarade för kompanifanan.
I kavalleriet fanns samma typer av underofficerare/underbefäl som i infanteriet.
T.ex. korporal, kvartermästare, trumpetare mm.