Strid
Den taktiska striduppställning
Den taktiska enhet som kavalleriet stred i var skvadronen, 250 man – 2 kompanier. Inför strid ställde man upp i en svag plogformation på 3 led. Första ledet var någon bredare än de andra leden.
Ryttarna ställde upp mycket tätt, knä bakom knä, vilket innebar att de red mycket tätt med ryttarens knä direkt bakom ryttaren framför. På så sätt bildade formationen en kil som kunde spränga in i fiendens leder.

Längst ut på höger sida av det första ledet red en trumpetare. I mitten av första ledet red 1:e ryttmästaren samt 2:e kornetten med fanan. Fanan var kompaniets riktmärke.

En bit in på högra delen av första ledet red 2.e ryttmästaren och ytterligare något höger om honom 1:e kornetten. Längre ut på vänstra delen av första ledet red 2:e löjtnanten. I andra ledet red inga officerare. Längst bak, bakom sista ledet red några officerare, bl.a. 1:e löjtnanten och 1:e och 2:e kvartersmästarna. Se bild längre ned.
 
Stridsteknik för kavalleriet
Kavalleriet anföll i full galopp (fyrsprång) med sina värjor i högsta hugg. Man anföll med blankt stål. Parollen var anfall är bästa försvar.
Dessa stridstekniker ställde stora krav på disciplin och mod och var mycket effektivt. Anfall i fyrsprång, knä bakom knä, kunde bli förödande för fienden. En sådan formering kunde enbart bibehållas under ett kort moment vid en inbrytning. Man brydde sig inte om pistolerna vid anfall med fyrsprång. Det vanligaste tempot var därför trav, speciellt under anfallets första skede.
Tidigare använde kavalleriet en annan stridsteknik. Led efter led av ryttare red fram, avlossade sina vapen och vände sedan tillbaka för att ladda om.  Denna stridsteknik kallades karakollen och var strikt styrd av formalism som gjorde den mindre effektiv.
Underlag för beräkning av skattekraft

Mantal, hemmantal, historik, kameral taxeringsenhet ellerbesuttenhetsmått som utgjorde grund för beskattning.
Talet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼. Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efterhand till förskjutningar i kvoterna (till exempel ¾, 1/8)

Hemman
Hemman, hammantal, mantal, äldre begrepp som i Sverigeslandskapslagar och kronans jordeböcker avsåg gårdar ochjordbruksfastigheter med visst mantalsvärde.
På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen enbondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal.
Hemmansägare är en bonde som äger sin egen gård och jordbruksmark, och som sådan räknades han eller hon förr somskattebonde. Gården är ofta av storleken för att bära ett familjejordbruk.
E
n arrendator är någon som arrenderar (hyr) något (oftajordbruksmark) av någon. Arrendatorer kallades tidigare ofta brukare(särskilt i jordbrukssammanhang).
Olika ägande/förfogande former av en fastighet
Frälsehemman

Ett frälsehemman var ett hemman som före grundskatternas avskrivning 1903 genom frihet från grundskatt intog en särställning. Frälsehemmanet brukades av en frälsebonde och var underordnat ett frälsegods som ägde arrendesrätt över hemmanet. Dessa frälsehemman indelades i olika grader, så att de hemman som låg i samma by som frälsegodset kallades rå- och rörshemman, de som låg i samma socken som frälsegodset kallades insocknes frälse och resterande hemman för utsocknes frälse.

Frälsebönder är en sentida (eftermedeltida) beteckning på delandbor som brukade jord som ägdes av någon medlem av det världsliga frälset. Dessa bönder innehade jorden genom tidsbegränsade kontrakt och betalade arrende, i äldre tid kalladavrad, till jordägaren i form av pengar, naturapersedlar och ofta ävendagsverken
 
Skattehemman, en gammal benämning på jordbruksfastighet påskattejord.

Skattefrälsebönder kallades självägande bönder varsskatteprestationer Kronan överlåtit till en adelsman. Dessa bönder bibehöll äganderätten till sin jord, men de skatter och avgifter som de skulle betalt till Kronan, gick i stället till frälsemannen. Särskilt vanligt under 1600-talet. 

Kronohemman ett hemman som ägdes av kronan.
Mer precist, sådan kronojord som innehavdes av enskild person medåborätt. Innehavaren av ett sådant hemman, kronobonden, var att betrakta som brukare av detsamma. Honom ålåg således nybyggnads- och underhållsskyldighet liksom annan landbo.
 
Kyrkohemman kallades förr kyrkornas jordbruksfastigheter. Dessa hemman var underkastade ordinarie rotering. En del hade av ålder innehafts av prästerskap och kyrkobetjäning. Någon förändring i dessa dispositioner fick ej ske. De övriga var utarrenderade för kyrkornas räkning, och arrendeinkomsterna skulle användas till deras nytta.

Under den katolska tiden var Sveriges kyrkor rika på gods och hemman, men genom Gustav Vasas reduktion övergick de flesta till kronan Man räknade därför ytterst få kyrkohemman i de gammalsvenska landskapen; men i de från Danmark erövrade landskapen var de däremot talrika, emedan den andliga reduktionen i Danmark inte utsträckts längre än till kloster- och biskopsgods. En särskild avdelning bildade de halländska kyrkohemmanen.