Uniformen
Enhetsuniform började införas på 1680-talet av Karl XI. Innan dess hade varje regemente sina egna uniformer i olika färger. Ännu tidigare, på 1500-talet uppträdde större delen av det inhemska krigsfolket i civila kläder, dvs. bondedräkt. De värvade soldaterna avlönades dock med både kontant lön och kläde. Under 1600-talet börjar dock tendenser mot enhetlig beklädnad. Men då det var upp till den enskilde att anskaffa blev beklädnaden inte så enhetlig.

År 1655, under Karl X,bestämdes att varje landskapsregemente skulle ha kläder av en viss färg. På så sättkunde olika regementen skiljas åt under strid. I Europa började man använda gemensam färg för varje truppslag. I Sverige tog man nu steget fullt ut och införde en enhetlig uniform. Denna process påbörjades 1687.
 

Välkänd är karolineruniformen med gemensamt snitt, blå rock med gult foder. Vissa avvikelser förekom dock mellan regementen. Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (bl.a. pga. ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen.

Under senare delen av 1700-talet började åter olikheter i uniformerna mellan regementena att uppstå. Den finaste uniformen kallades för linnémunderingen eller livmunderingen. Den förvarades i en låst kista hos rotemästaren tillsammans med andra fältpersedlar. De fick enbart brukas efter order, vanligen i fält eller vid högtidliga tillfällen. Vapnet förvarades dock på soldattorpet.

Under tjänsten på roten användes en enklare uniform, släpkläderna eller släpmunderingen. Släpmunderingen var under äldre tid i regel vanliga drängkläder. Senare blev även denna uniform enhetlig. När livmunderingen var utsliten och en ny införskaffats fick den gamla tjäna som släpmundering.
Det var roteböndernas ansvar att hålla med uniform. Efter 1858 tog staten över denna kostnad.

Karolineruniformen bestod av rock samt väst av tyg eller skinn som nådde ned på låren. Snäva knäbyxor av skinn och långa strumpor som räckte ovan knäna. På fötterna skor med spänne. Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del soldater skaffade även höga stövlar som officerarna hade.

Vidare en halsduk och en rundskuren kappa. På huvudet bars en s.k. ”karpus”. I början var det enbart officerarna som bar den berömda trekantiga hatten. Så småningom började även manskapet att bära den.

På ryggen bars en ränsel med extra persedlar. Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar. Under den blå klädesuniformen bar många ett kyller av älgskinn eller kamisol (skinnväst) av bock- eller renskinn som skulle räcka till knäs, skinnbyxor av älg-, ren- eller bockskinn och vit skjorta av linne med snören i armar och hals. Ryttarna växlande mellan karpuser och goda svarta hattar (uppvikt eller trekantig). I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två mässingsspännen och en halsduk (svart eller vit). På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull. Stövlarna kunde också innehålla vådor. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som Ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en Bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder. Som skydd kunde Ryttarna bära ett harnesk utanpå kyllret.

Arbetskommenderingar
Förutom ren fälttjänst kunde också soldaterna kommenderas ut på olika arbeten. Vanligt var byggnation av fästningar som Sveaborg, Karlsborg, Karlsten etc. Kavalleriet var befriat från arbetskommenderingar.