I den svenske konungens tjänst
Bland annat som ett resultat av det Skånska kriget under åren 1675–1679 införde den svenske kungen Karl XI ett nytt system för att att få fram nya rekryter, någon fast armé fanns inte. Lösningen blev det så kallade indelningsverket - ett systemet kom att bestå i över tvåhundra år.
I Sverige skedde länge rekryteringen av soldater till krig genom utskrivning som beordrades av kungen. De flesta män i allmogen mellan 15 och 50 år kunde tvångsvis tas ut i landets olika distrikt. När utskrivning väl beordrades togs en av tio ut till krigstjänst, för adelns bönder var motsvarande siffra en av tjugo.
Vid 1600-talets mitt upplevdes utskrivningarna som allt för ineffektiva, inte minst då dålig utbildning och en ovana vid fältlivet gjorde att dödligheten i krigen blev hög. Värvning av professionella soldater var istället allt för kostsamt och dessutom fanns det vid tiden en önskan om att att försvenska de landskap som tidigare vunnits då lokalbefolkningen visat sig allt annat än trogen sina nya herrar. Lösningen blev att förstärka det äldre indelningsverket.
I stället för utskrivningar fick varje landskap förbinda sig att hålla ett visst antal fotsoldater. Jordbrukarna indelades i så kallade rotar och varje rote skulle alltid ha en fast anställd soldat. I en så kallad rote kunde det ingå tre till fyra mindre gårdar som skulle hålla en soldat med ett torp samt med utrustning. Till torpet skulle det även finnas en tillhörande jordlott som soldaten, med fru och barn, kunde bruka och försörja sig på under fredstid. När sedan mannen gick ut krig och kanske var borta i flera år var det frun som fick sköta allt på torpet samt bruka jorden.
Genom skapandet av indelningsverket fick Sverige en stående armé som snabbt kunde mobiliseras. Under 1800-talet ifrågasattes dock systemet allt oftare från bondeståndets håll, eftersom det var bönder som stod för kostnaderna. Värnplikt hade vid tiden införts i allt fler länder och vilket dels kunde utrusta numerärt betydligt större trupper och gav en långt mer avancerad utbildning. Den 23 maj 1901 beslutade riksdagen att ersätta indelningsverket med allmän värnplikt
På samma sätt var det ordnat för båtsmännen medans rytteriet hade ett annat system. De jordbrukare som tog på sig att hålla en ryttare med torp och utrustning, ett så kallat rusthåll, fick en viss skattesänkning. Ett rusthåll var därmed i indelningsverket en gård som indelats till kavalleriet där gårdarnas skattskyldighet omvandlades till en beriden militär, en ryttare som ibland även gick vid namnet husar.
Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare och gården kallades rusthåll. Kronan ansvarade för vapen såsom musköter, värjor, och pistoler medan rusthållaren stod för häst, ryttare och övrig utrustning.
Rusthåll i Gislöv
Hästhagen
Söder om Gislöv by, intill gården Gislöv nr. 27, ligger den historiska “Hästhagen”, en äng där rusthållens tio hästar betade under sommarhalvåret. Denna markbit har under lång tid varit en viktig del i det riksomfattande system som försörjde kronan med ryttare och hästar - indelningsverket.
Hästhagen var en allmänning som samägdes bland annat av de tio rusthållen som fanns i Gislöv. Även efter att indelningsverket avskaffades samägdes marken av ett antal delägare. Först år 2001 bestämde delägarna att Hästhagen skulle ingå i den nya föreningen Gislöv Smidesmuseum och Byagille. Idag bevaras hagen med inhyrd nötkreatur och sköts av föreningen
Uniformen
Enhetsuniform började införas på 1680-talet av Karl XI. Innan dess hade varje regemente sina egna uniformer i olika färger. Ännu tidigare, på 1500-talet, uppträdde större delen av det inhemska krigsfolket i civila kläder, det vill säga bondedräkt. De värvade soldaterna avlönades dock med både kontant lön och kläde. Under 1600-talet börjar dock tendenser mot enhetlig beklädnad. Men då det var upp till den enskilde att anskaffa blev beklädnaden inte så enhetlig.
År 1655, under Karl X, bestämdes att varje landskapsregemente skulle ha kläder av en viss färg. På så sätt kunde olika regementen skiljas åt under strid. I Europa började man använda gemensam färg för varje truppslag. I Sverige tog man nu steget fullt ut och införde en enhetlig uniform. Denna process påbörjades 1687.
Välkänd är karolineruniformen med gemensamt snitt, blå rock med gult foder. Vissa avvikelser förekom dock mellan regementen. Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (bl.a. pga. ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen.
Under senare delen av 1700-talet började åter olikheter i uniformerna mellan regementena att uppstå. Den finaste uniformen kallades för linnémunderingen eller livmunderingen. Den förvarades i en låst kista hos rotemästaren tillsammans med andra fältpersedlar. De fick enbart brukas efter order, vanligen i fält eller vid högtidliga tillfällen. Vapnet förvarades dock på soldattorpet.
Karolineruniformen bestod av rock samt väst av tyg eller skinn som nådde ned på låren. Snäva knäbyxor av skinn och långa strumpor som räckte ovan knäna. På fötterna skor med spänne. Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del soldater skaffade även höga stövlar som officerarna hade. På huvudet bars en så kallad ”karpus”. I början var det enbart officerarna som bar den berömda trekantiga hatten, men så småningom började även manskapet att bära den.
Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar. Under den blå uniformen bar många ett kyller av älgskinn eller skinnväst av bock- eller renskinn. I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två mässingsspännen och en halsduk. På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som Ryttarna själva fick anskaffa extra var bland annat en skjorta, en halsduk, en Bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder.
Rekrytering
Det var roteböndernas och rusthållens ansvar att värva en ny soldat eller ryttare. En ny soldat skulle värvas inom tre månader efter den förre soldaten avlidit eller begärt avsked. Om roten eller rusthållen inte lyckades rekrytera en ny soldat eller ryttare kunde i värsta fall rotebonden eller rusthållaren själv få ta på sig uniformen och draga i fält.
Värvningen skedde främst bland de egendomslösa, fattiga och bland drängar vilka under fredstid såg värvningen som en möjlighet till att få ett eget torp och ett bättre liv. Det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning. En ny soldat skulle godkännas av kompanichefen. Detta skedde vanligen på kompanichefens boställe eller vid särskilda rekryteringsmöten. Blev en soldat godkänd antogs han som rekryt. Soldat blev han först efter godkännande på nästa generalmönstringsmöte.
En ny soldat skulle under 1700-talet vara mellan 18 och 36 år. Han skulle vara välbyggd, frisk och sund och minst 170 cm lång. Dessutom skulle han visa upp ett intyg från prästen om god frejd samt genomgå en läkarundersökning. Då behoven av manskap ökade i krigstider ändrades kraven på bland annat längd och ålder frekvent under hela 1700 och 1800-talen.
Efter tre år ansågs en soldat färdigutbildad. Soldaterna skulle därefter övas regelbundet, dels kompanivis och dels regementsvis. Vidare var soldaten tvingad till att delta på så kallade generalmönstringsmöten vart tredje år. Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under perioden maj – juni. De pågick 12-3 veckor. På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Mötesplatserna kallades för hedar varför en av försvarsmaktens nutida övningsfält kallas för Revinge hed.
Vapen
Beväpningen skiljde sig dels mellan de olika truppslagen och dels mellan manskap och officerare. Soldaterna var utrustade med värjor ända fram till slutet av 1700-talet medan korpralerna hade bytt sina värjor mot huggare, som var något kortare. Det fanns två grundmodeller av värjor, kavallerivärjan från 1675 och infanterivärjan från 1685.
Infanterivärjan för manskapet kallades kommissvärjan och hade en enkel parerstång, i stället för kavallerivärjans dubbla, och en s-formad sidobygel på fästet. Båda värjor hade en lång, tvåeggad klinga som var lämpad både för stöt och hugg. Officerarna hade en kommendervärja som var avsedd att markera deras roll som befäl. Kavallerivärjan hade en klinglängd på 95 cm, komissvärjan 91 cm och kommendervärjan 96 cm.
Det karolinska kavalleriets ryttare var, enligt Karl XI:s exercis-reglemente 1695, beväpnat med en i kavallerivärja med svart värjband. Värjan bars i ett gehäng av sämskat älgskinn eller buffelhud med en mässingssölja. Karbinen med en tillhörig spännare hängde i en bred karbinrem av sämskat älgskinn med mässings-sölja och en god stark karbinhake över vänster axel och de två hjullås – flintlåspistolerna var nedstuckna i pistolstrumpor av kläde som i sin tur var nedstuckna i starka hölster med smorläderskappor framför den svarta sadeln. Den ena pistolen var trångborrat tillenstaka större rundkula för strid upp till tio meter. Den andra, grovkalibriga laddades med hagel som kompletterades med småskrot. Över höger axel hängde ryttarens patronkök (kartuschväska) överklätt med sämskat älgskinn.
Hästen
De karolinska hästarna var relativt små, men även starka och mycket uthålliga. Mankhöjden skulle enligt 1680-års reglemente vara ungefär 144 cm på över manken, det vi idag kallar för en ponny eller mindre häst. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en något högre mankhöjd: mellan 153 och 167 cm. Karolinerhästen var i storlek alltså ungefär som en större ponny, men ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut.
En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Kassation skedde när hästen nådde 20-års ålder, men vanligen var det tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut. Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom tre till fyra månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen . Dessa behövde de emellertid inte införskaffas i fredstid.
Hästens färg skulle vara mörk, helst svart eller mörkbrunt. Schimliga, gula eller vita hästar godtogs inte. En fux fick enbart användes om svans och man inte vara ljusa. Som ryttarhäst användes i första hand vallacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall användes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar. Under slutet av det Stora Nordiska Kriget fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714-1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca 13 %.
Slagfältet
En soldat måste vara mycket tålig. I krig kunde det vara mycket långa marscher som varade i dagar eller veckor i sträck. Han måste stå ut med trötthet, hunger, kyla och väta. När stora styrkor drogs ihop under primitiva förhållanden bröt ofta sjukdomar ut. Det var fler soldater som dog i smittsamma sjukdomar än i strid där både rödsot och dysenteri var vanligt.
Slagfälten valdes med omsorg. Helst behövde man stora plana områden med höjder intill där den högsta ledningen kunde följa och försöka styra striden. Det svenska infanteriets stridsenhet var bataljonen på sexhundra man. Den ställdes upp på linje med etthundrafemtio mans bredd och fyra man djup. Kavalleriets stridsenhet var skvadronen där cirka tvåhundrafemtio ryttare formerades i en lätt plogformad linje på två eller tre leds djup. Kavalleriet ställde upp på båda sidor om infanteriet, det vill säga på flyglarna.
Svenskarnas stridssätt var mycket offensivt där anfallet var det främsta medlet för seger. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmågan att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren.
Kavalleriet var ryggraden i armén. De var eliten som skulle avgöra en batalj. Ett kavalleriregemente bestod av fyra skvadroner där varje skvadron bestod av tvåhundrafemtio man.
Kavalleriet anföll i full galopp med sina värjor i högsta hugg. Man anföll med blankt stål. Parollen var anfall är bästa försvar. Dessa stridstekniker ställde stora krav på disciplin och mod och var mycket effektivt. A
Kassabok
Rusthållningen i Gislöv har gamla anor. Redan i 1684 års Jordebok kan man läsa om hur den var organiserad. De omkring trettio gårdarna var uppdelade på tio rusthåll som bibehölls ända fram till 1900-talets början.
Rusthållen var nr 56 - 66 under Svabesholms 8.e kompani.
Ett av de tio rusthållen, nr 61 bestod från början av gårdarna nummer sju och åtta samt skräddare Hindrich Nilssons gatehus nummer trettiofyra i Gislövs gamla bykärna. Antalet gårdar som ingick blev efter delningar senare fem stycken.
Rusthållsverksamheten upphörde officiellt år 1901, men av anteckningarna att döma fortlevde den som begrepp i Gislöv en bit in på 1900-talet. Detta berodde bland annat på att gårdarna i byn fortfarande samägde en gemensam betesmark, den så kallade Hästhagen.